I huvudet på en gitarrbyggare – samtal med Per Hallgren

I huvudet på en gitarrbyggare – samtal med Per Hallgren

2012 gjorde Rolf Nilsén på tidskriften Gitarr & Luta en intervjuserie med gitarrbyggare Per Hallgren. Ta del av en parallell gitarrvärld av träslag, sågdamm och limdoft, utan vilken gitarrvärlden inte hade haft mycket att komma med.

Text. Rolf Nilsén

 

– Hur blev dina första gitarrer? Kan du se en röd tråd när du jämför med dagens byggen?

– Jag har en gitarr här som jag byggde 1993 som jag håller på att arbeta med.(Per plockar fram en gitarr i ljust träslag som har fått lacken nedslipad, och jag får chansen att knäppa lite på gitarren, som även i sitt ”nakna” tillstånd låter härligt.)

– Den här har nummer 35 och är alltså från -93, hur många har du byggt sammanlagt?

– Jag håller på med nummer 221 nu.

– Hur många blir det per år?

– I snitt tio-­tolv stycken. Så det är inte många, jag är rätt långsam.

– Är det få i jämförelse med andra gitarrbyggare?

– Ja, det är det. När jag tittar på den här gitarren, som är nästan tjugo år gammal, så är den underbyggd enligt min mening. Den är för vek i vissa delar. Därför kom­mer jag att göra om den till en flamenco­gitarr. På den tiden var jag mycket påver­kad av Romanillos bok om Torres, och det var ju före internets tid, så det fanns inte så mycket information att hitta om byggandet.

– Och det var ursprungligen en klassisk gitarr byggd i lönn, liksom man byggde dem längre tillbaka i tiden, eller hur? Vet du hur det kom sig att klassiska gitarrer kom att byggas i mörkare trä och flamencogitarrer fortsatte att byggas i lönn?

– Jag tror inte att det var så uppdel­ningen skedde. Man byggde dyrare gitar­rer och billigare gitarrer, och flamencos köpte de billigare. Då var det cypress man byggde de billigare i eftersom de träden fanns på bakgården. Men den pretentiösa gitarristen med fet plånbok ville ha något exotiskt som jakaranda, och sedan började Segovia konsertera på en jakarandagitarr… men jag anser att det går alldeles jät­tebra att bygga klassiska gitarrer i ljusa träslag såsom lönn eller cypress.

 

– Men för att återgå till den här, nr 35, den låter fint tycker jag!

– Det är inga större fel på den, det är vissa linjer som jag kommer att ändra på. Huvudet tycker jag  ser jättefult ut nu. Jag har ändrat designen på huvudet sedan dess. På denna gitarr kan man se drag från två byggare. (Per visar på en av de nybyggda gitarrerna.)

– Ja, Torres och…

– Torres ­Hauser och Hernandez y Aguado. Det är Bengt Sahléns gitarr. Den här processen med att finna sin egen stil är ju inte jämn och kontinuerlig. Det är ungefär som att se sina egna barn växa upp: man ser inte att de växer men en dag så upptäcker man att de är vuxna! I byggandet uppstår det någonstans på vägen en kritisk massa av erfarenhet som gör att saker plötsligt börjar falla på plats. Detta gäller både ens sätt att se och ens byggförmåga.

– Har det varit några särskilda tillfällen då du ändrat inriktningen?

– Ja, det har det varit. När jag har genom­ skådat felaktigt tänkande hos mig själv. Vad är det som gör en bra ton hos en gitarr? Det går inte att få ett vettigt svar från en byggare på den frågan, det går inte att formulera i ord. Men man har mentala modeller för vad man gör och varför man gör det, och ibland behöver man uppdatera dem.

– Kan du se något konkret beslut som du tycker givit dig ett kvalitativt steg som gitarrbyggare?

– Ja, det första var nog när jag slutade att bygga tunna, veka bottnar. Då var det mer flamenco karaktär över gitarrerna, och efter det får nu tonen en helt annan skjuts!

 

– Vilka olika modeller bygger du idag?

– Jag har tre olika kroppsstorlekar som jag varierar i min vanliga konsertmodell, med samma ribbsystem och balkar. En mindre storlek skapar ett bättre fokus. Jag gjorde en gång ett experiment där jag byggde en stor och en liten modell parallellt. Det skilde en centimeter på bredden mellan den stora och den lilla över höften, men de hade samma sargdjup. De var alltså lika i allt utom just i hur stor kroppskon­turen var, med så nära identiskt material man kan komma, och folk fick jämföra dem. Peter Berlind Carlson på Musikhög­skolan i Stockholm uttryckte sig så här: ”Den lilla är fokuserad, den stora är mera macho.”

 


Om man skulle samla ihop de gitarrer jag byggde under de första femton åren så skulle det ibland vara svårt att se samma person bakom dem.


 

– Kan man uttrycka den Hallgrenska gitarrens karaktär jämfört med andra byggares alster? Kan du urskilja och uttrycka det, eller är det andra som ska göra det?

– Innan jag kan besvara den frågan måste jag nog berätta att en del av min ”självut­bildning” har varit att bygga många olika typer av instrument. Jag har experimen­terat på ett strukturerat vis i många av de gitarrer jag byggt och sålt över åren, så att jag betat av olika detaljer som jag har provat mig fram igenom.

– Menar du då att dina gitarrer över åren har varit spretiga och olika därigenom?

– Ja, det har de definitivt varit. Om man skulle samla ihop de gitarrer jag byggde under de första femton åren, skulle det ibland vara svårt att se samma person bakom dem.

– Men det var väl också en period då du mest utbildade dig. Har du samlat ihop dig nu?

– Ja, nu har jag börjat samla ihop mig och känner att jag har en strävan efter ett visst instrument som jag vill ägna min tid åt. Jag strävar efter ett balanserat instru­ment där inte basen dominerar, och jag är väldigt förtjust i en förstasträng som bär och ”skickar ut”. Jag vill ha en sjungande förstasträng, som har en spänst. Och det är svårt, förstasträngen är något av det svåraste att få till på ett instrument. Att bygga ett instrument med en bra bas är inte svårt. Lite förenklat: gör bara gitarren mjuk i lock och botten, men ska du bygga en bra diskant så behöver du styvhet och spänst i både locket och hela lådan. Så det är ju helt motsatta villkor att arbeta med om man ska balansera upp det så att man både får en bas som är behaglig och som ger understöd till musiken och en diskant som kan vara melodiförande. Och att sedan få en klarhet och separation i det som gör att du kan höra stämföring och ackord, det är ett livsprojekt att hitta dit!

– Ja, där har du sammanfattat det hela! Hur ser marknaden ut, vilka är dina köpare?

– Det är amatörer, studenter och profes­sionella gitarrister, dvs. lärare och konsert­gitarrister. Och det kanske är en tredjedel av varje typ bland köparna. Tack vare internet har sedan också många köpare idag ganska uttalade krav som de ställer på byggaren. Liksom de som vill börja bygga också har lättare att lista ut en del av de viktiga förutsättningarna som gäller om man ska få ett bygge att fungera.

 

– Är det många som vill bli gitarrbyggare idag?

– Ja, det är det.

– Har du haft elever?

– Jag har haft ett fåtal privatelever. En av dem är professionell gitarrbyggare i Estland nu, men i övrigt är det folk som velat bygga en gitarr för att det verkar kul. Det är ingenting som jag går ut med eller mark­nadsför. Jag blir hela tiden kontaktad av folk som vill praktisera hos mig, bli upp­ lärda eller få hjälp med ett specialarbete på gymnasiet … det är alla sorter!

– Hur ser en arbetsdag ut för dig? Har du någon särskild struktur för arbetet?

– Det enda jag kan se en struktur i är att om det är en franskpolering på gång, bör­jar jag dagen med det. Av två skäl: dels är jag inte neddammad då, dels är ljuset bäst i det rum jag använder för lackering på morgonen. Annars är det helt beroende på vad som ska göras. Jag bygger oftast ett par beställda instrument samtidigt, och parallellt med dem bygger jag ibland också en obeställd gitarr, som jag säljer på min hemsida när den är färdig. Poängen med de icke­beställda gitarrerna är att de har lite enk­lare utförande på kantlister, rosetter och huvud, så de kan säljas billigare. Det är roligt att kunna sälja till studenter på det här sättet. De har ju sällan tid att vänta.

 

– Jag har ju sett en hel del spännande gitarrer på din hemsida genom åren, både dina egna och andras, och tänkt: ”Om man bara hade pengar!” Men du har kanske också samlat på dig fina gitarrer själv?

– Jag har några flamencogitarrer, men inte så många … en Ramirez från ­35, en José Rodriguez från Córdoba, en Francisco Barba, en Manuel Bellido och en egen. Men när det gäller klassiska gitarrer så har jag inget personligt instrument, faktiskt!

– Vi delar ju ett stort intresse för flamencogitarrer. Jag tänker att det här intresset måste vara en faktor som bidrar till att dina flamencogitarrer blivit så bra. Jag provade ju din flamencomodell förra sommaren på Ingesund och blev förvånad över att det går att bygga så bra flamencogitarrer i Sverige!

– Jag hoppas att det är så, att det inte bara är tur, utan att det bygger på en smula insikt om flamencon också. Men annars försöker jag att ta det här med flamencon på ett lättsamt sätt.

– Det går inte att försörja sig på det?

– Nej, det går inte. Och skulle jag gå in för det lika maniskt som jag gjorde ett tag, när jag skulle lära mig bygga den klassiska gitarren, skulle jag bli besviken när jag inte säljer så mycket.

– Det är kanske vanligare bland flamencogitarrister att man passar på att köpa sin gitarr i Spanien när man åkt ner för att ta lektioner, vanligare än bland klassiska gitarrister?

– Ja, det kan vara så. Men jag har ändå haft kontakt med centrala personer i den svenska flamencovärlden: Erik Steen och Eva Norée Möller i Stockholm, Emil Pernblad och Magnus Stedman i Göteborg och Claes Ottelid nere i Malmö. Jag tycker att det på ett eller annat sätt åtminstone borde vara bekant att jag bygger flamenco­ gitarrer vid det här laget.


En gitarr som är dålig klockan fem på eftermiddagen när jag slutar för dagen, kan vara riktigt bra på morgonen dagen därefter bara jag fått sova och äta frukost.

– Prisnivåerna har väl förändrats också med världskonjunkturen och de nationella ekonomiernas utveckling? Spanien är ju ganska svajigt just nu. Fast Sverige har ju också blivit billigare som shoppingland!

– När det gäller klassiska priser så är det tydligen så att jag är billig. Jag har inte riktigt koll på det själv, men folk säger det till mig, både svenskar och utlänningar. Tyskarna tycker att det är ruskigt billigt.

– Det kanske är en signal att du ska höja dina priser?

– Jo, det håller jag väl på med också, så sakteliga, men det är en jättekänslig process. Jag hade länge en princip att jag låste priset när en beställning lades. Men när kötiden sköt i höjden och jag fick femårs kötid, insåg jag att jag inte kunde hålla på den principen. Vad vet jag om vad som händer om fem år? Då började jag ge ett riktpris istället.

– Kända gitarrister får ju ibland motta gitarrer från gitarrbyggare, som då kan få reklamvärde tillbaka om deras gitarr används. Jag minns t.ex. en tidningsartikel från när Segovia konserterade i Stockholm och fick en gitarr av Georg Bolin. Men jag tror ju inte att Segovia någonsin spelade på den på konserter!

– Nej. Och jag har själv hållit en annan typ av profil, jag har inte kämpat för att nå den berömmelsen. Jag är inte så bekväm i sådana situationer. Det är för mig en balansgång mellan ekonomi och ett bra leverne, att vara bekväm med hur man lever. Och det är klart att José Ramirez, som hade ett stall av byggare som jobbade åt honom, hade råd att skänka gitarrer åt Segovia, när han hade en produktion på ett par hundra instru­ment om året. Men för mig motsvarar ju en gitarr 10% av en årsinkomst! Så jag tänker inte i de banorna.

– Men du säljer väl internationellt?

– Ja, ungefär 30 %. En tre-­fyra stycken per år. En del svenska studenter som flyttat utomlands har också fått kurskamrater intresserade på de konservatorier de kom­mit till.

Per Hallgren gitarrbyggare

– För att återgå till dina modeller: Om jag förstått dig rätt så är det bara de utsmyckande detaljerna som är enklare på de billigare gitarrerna. Du har ingen gradering i ”primera” och ”segunda”?

– Nej, jag har alltid tyckt att de alla varit ”segunda”! (skratt)

– Så får du inte säga! Men du menar kanske att som gitarrbyggare finns drömgitarren kvar att bygga?

– Ja. Det är som med de persiska mat­torna: det finns alltid något litet fel. Jag arbetar ju på ett sådant sätt, vilket skapar ganska stora problem för mig, att jag inte bara bygger ihop gitarren, lack­erar, sätter strängar på den och levererar, utan jag bygger gitarren, besträngar den i trävitt-tillstånd, umgås med den i ett par månaders tid – det är därför jag inte har någon personlig klassisk gitarr, eftersom jag hela tiden har instrument som jag ska spela på för att bedöma – för att se om jag behöver justera dem. Sedan, när jag tycker att det börjar falla på plats, tar jag av strängarna och lackerar. Men den här processen är så förbaskat jobbig, att hela tiden umgås med frågeställningarna: ”När är det på topp? Vad händer om jag tar ett hyveltag för mycket på en ribba?”

– Det låter ångestladdat, är det så? Men erfarenheten måste väl hjälpa här?

– Ja, det är ångestfyllt, för i samma ögonblick som jag överilar mig så kan jag försämra instrumentet. Men jag vill bygga det bästa jag någonsin kan, och för att göra det tvingas jag in i ett väldigt penetrerande där det finns risk för att man loopar runt och slutar höra det som faktiskt är. Det är svårt både byggtekniskt och mentalt att justera gitarrer. Med ökad erfarenhet så vet jag dock numera att en gitarr som är dålig klockan fem på eftermiddagen, när jag slutar för dagen, kan vara riktigt bra på morgonen dagen därefter, bara jag fått sova och äta frukost. Så om jag gör några förändringar, gör jag dem på morgonen. Det är en levnadsregel för mig numera.

– Vad spelar du själv på fritiden, blir det mest flamenco eftersom det är sådana gitarrer du sparat på själv? Spelar du av dig det klassiska i jobbet som gitarrbyggare?

– Jo, det blir nog mest flamenco, men jag skulle egentligen vilja spela mer klas­siskt också, men jag hinner inte med. Jag lider av för många intressen: jag vill läsa, jag vill fotografera, jag vill umgås med vänner, men tiden räcker inte riktigt till. Men när jag sätter mig för att umgås med gitarren, då försöker jag spela flamenco. Jag har perioder då jag börjar min arbetsdag med att spela en soleá, som en morgonbön. Då kan man genom musiken upptäcka vilken sinnesstämning man vaknat på!


Besök gitarrbyggare Per Hallgrens hemsida www.hallgrenguitars.com