”Cantabile” – Nigel North

”Cantabile” – Nigel North

Cantabile

Music for Lute Vol. 2 by Sylvius Leopold Weiss

Nigel North, barockluta
BGS Records BGS120
Skivan Cantabile är den andra i en planerad serie om fyra skivor med musik av Weiss som utges av BGS Records, som är en del av brittiska International Guitar Foundation. Den första skivan, The Heart Trembles with Pleasure, skrev jag om i tidskriften Gitarr och Luta 1/2011, och skivan blev kanske en sådan framgång att en fortsättning kändes naturlig. Weiss’ musik för luta är nu ganska väl representerad med inspelningar, inte minst genom Michel Cardins och Robert Bartos mer voluminösa utgåvor (Cardins 12 CD på SNE och Bartos hittills 11 CD på Naxos) samt alla separatinspelningar. Weiss’ musik är också väl värd att upprepas, inte minst om den tolkas så suveränt som av Nigel North. Samtidigt som North visar stor respekt för Weiss’ ursprungliga musik så tar han sig friheter att ibland variera t.ex. repriser och ornamentering på ett balanserat och kongenialt sätt, sparsmakat och aldrig påhängt. På Cantabile finns inget effektsökeri utan all tänkbar omsorg om varje fras och ton.
Norths spel på lutan har en kontrollerad intensitet, som man sällan upplever annars. Jag tror inte Weiss kunde ha gjort det så mycket bättre själv! All musik på skivan är hämtad ur den s.k. London­hand­ skriften, som ursprungligen tillhörde en musikakademileda­mot i Prag, J. C. A. von Adlersfeld, och alltså inte har något annat samband med London än att den finns bevarad där på British Library. Att denna handskrift också finns tillgänglig i både faksimil och transkription i den vetenskapliga utgåvan av Weiss’ samlade verk är en fördel för den som vill jämföra musi­ken i original och Norths sammanställningar och tolkningar. I den inledande sonatan i D-­dur har North hämtat preludiet från sonatan med nr 2 i den samlade Weiss-­utgåvan medan övriga satser kommer från sonatan med nr 18. Norths kombi­nation fungerar utmärkt. Mest känd bland gitarrister är kanske passacaglian som avslutar denna sonata, men som ofta framförs som ett separat verk. Även sonatan nr 12 i A­-dur saknar (!) sitt preludium och North har här använt sig av ett annat välkänt fristående preludium. Den avslutande sonatan i G­dur (nr 22 i den samlade utgåvan) avviker från Weiss’ tidigare verk och pekar både framåt och utåt. Den traditionella allemanden i sonatformen har bytts ut mot en toccata-­fuga och den avslu­tande satsen är inte en gigue utan ett allegro i italiensk stil.
Nigel North spelar på en välklingande 13­-korig luta av Lars Jönsson med basryttare för de två lägsta korerna. Den är byggd efter en luta ursprungligen tillverkad 1596 av Hans Burkholzer i Füssen, men senare modifierad av Thomas Edlinger i Prag omkring 1719. Det är mycket sannolikt att Weiss använde en sådan luta omkring 1720. De 13-­koriga lutorna med s.k. svanhals är en senare företeelse. Vi ser med förväntan fram mot de reste­rande två (?) inspelningarna med Weiss’ musik, tolkade av en av våra främsta samtida lutenister och musiker, Nigel North.
KENNETH SPARR

Besök Nigel Norths hemsida: www.nigelnorth.com
Läs om Nigel North på wikipedia.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *